Hemma
Äntligen hemma från all stress, smuts, svett, spring och pengarbrännande, men också äntligen hemma från ett av mina bästa resor i mitt liv. Jag hade inte förväntat mig sån värme som det var där då, så jag hade bara med mig 2 par shorts, som blev svettiga och smutsiga direkt, så jag köpte 2 par nya. Hade dock en långkjol med mig också som var grymt skön!
Polen, vilket land alltså! Krakow, vilken stad! Åh det var så underbart kul, bortsett från alla få duschar vi hade och trånga utrymmen, men man blev ju van så att säga, men ändå. Vill tillbaka till staden redan nu, det var så sjukt härligt! Men vi hade ju såklart en mening med att åka dit, Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Vi var 2 grupper, varje grupp innehöll 2 familjer. Jag var med i den gruppen som åkte på Söndagen, en sjukt varm dag! Ska jag vara helt ärlig så kände jag inte så mycket när jag var där, men på kvällen dagen efter, då kändes det. Det blev dock mycket känslosamt vid dödsväggen för många, även för mig. Vissa släppte ut det med sina tårar, och vissa hade det bara inombords. Vi hade också en mycket fin cermoni med blommor och kramar. Aldrig har jag varit med om en sådan resa förr. Aldrig har jag känt såhär som jag gjorde då. Och aldrig har jag förändrats såhär snabbt pågrund av vad jag sett och hört. När vi kom hem inatt vid 03.30, så kände jag '' Gud vad jag har det bra...jag har en familj som väntar på mig där hemma, en mamma som kommer och hämtar mig och tar med mig hem, där jag får gå och lägga mig i ming egna säng, i ett hus där jag kan gå och ta mat direkt jag blir hungrig. '' Och när min mamma kom med bilen så sa jag hejdå till Reine och sa att det hade varit en av mina bästa resor jag någonsin, någonsin varit med om och gav honom en stor kram som tack för all back up. Jag vet inte varför men när jag kramade mamma kändes det som om jag var i trygga händer igen, jag kände mig så lycklig och..ja...mina känslor bara flög ur mig. Det känns som om jag skrivit världens poet nu men jag skrev bara hur jag kände, och jag tror nog inte att jag var den enda som kände ungefär så. Efter denna resa har jag lärt mig sååå mycket, dvs att uppskatta det jag har. Så det sista jag vill säga, speciellt till alla 97or på morkarlbyskolan som ett avslut till detta inlägg är, åk till Polen om ni får chansen, gör ni inte det så missar ni en livsupplevelse. Det spelar ingen roll hur drygt det är att jobba pengar till resan, det är SÅ värt det! // Edit, 9C
Sista dagen och familjen
Hej! Sitter på vandrarhemmet i Krakow just nu. Jag har precis kommit hit, vissa är fortfarande ute. Idag har vi haft en jättebra dag. Mina vänner och jag har gått runt på stan och shoppat, solat, åkt golfbil, pratat med polacker och haft det väldigt bra. En bra dag och slut på en händelserik resa. Igår var vi i Auschwitz och Auschwitz - Birkenau. Det var 28 grader varmt och strålande sol. Jag att det hade effekt på många för det gjorde att helvetet på jorden faktiskt såg vackert ut. Men för mig spelade det inte jättestor roll. När jag gick runt i Auschwitz 1 kände jag mig chockad och kunde nästan inte prata. Det var så många känslor på samma gång, det går inte att beskriva. Mina släktingar var en liten del av nazisterna. Än vet jag inte varför och på vilket sätt men någon gång i framtiden vill jag veta. Varför gjorde de val de gjorde och om det var på grund av hat. När jag gick runt i första lägret försökte jag lyssna och fokusera på att ta in så mycket som möjligt. Men när jag kom till dödsmuren släpptes alla känslor ut och tårarna kom. Jag kände mig skyldig på något sätt, inte för att jag är släkt med nazister, utan för att jag ändå älskar dem. Jag älskar hela min familj och alla som har en familj vet att det finns en otrolig och obegriplig kärlek till alla familjemedlemmar. Vid dödsmuren hade vi en liten ceremoni. Alla som ville fick lämna en ros och en person fick lämna en bukett från hela gruppen. När Reine kom fram till mig och sa att han ville att jag skulle lämna buketten stod jag och grät mot en väns axel. Just i det ögonblicket kunde jag inte säga ett ord. Inte ett enda ord i hela världen hade beskriva hur jag kände i det ögonblicket. Men att jag fick lämna fram buketten betydde väldigt väldigt väldigt mycket för mig och jag hoppas att det gjorde för någon annan också. Att jag, som är släkt med de som hjälpt till att skapa helvetet, fick lämna buketten kändes mäktigt. För mig kändes det som att allt jag fick en bekräftelse att de inte är mitt fel. Det spelar ingen roll att jag har en släkt som var nazistisk, vad som spelar roll är vad jag gör med mitt liv. Tidigare har jag försökt att "göra allt bra igen" och "städat upp" för mina släktingar. Men nu tänker jag istället bevisa att jag är bättre än dem. De gjorde ett val och kanske hade de anledningar men jag tänker inte leva i skam. Nu ser jag det här som en utmaning och jag tänker använda mitt släktträd för att visa för andra att det inte handlar om vem man är född till utan vad man gör med sitt liv.
Det var i första lägret jag upplevde mycket känslor, men under andra var det tyvärr för mycket tomma hus och vägar. Det var lite svårare att uppleva på något sätt. Men det är olika för alla och just för mig var det svårt att förstå i det lägret. För mig har den här resan betytt otroligt mycket. Innan vi åkte hade jag en stoooooor klump i magen. Jag visste att jag skulle genomgå svåra tankeställare och uppleva känslor som man aldrig upplever i vardagen. Jag var rädd och väldigt nervös. Skulle resan bli som jag trodde? Skulle jag få ut något av den? Flera kom fram till mig och gav mig en kram och sa att allt skulle gå bra. Men det spelade ingen roll vad någon sa innan för ingen kunde veta vad som snurrade runt i mitt huvud.
Nu när resan nästan är slut kan jag säga att den inte blev som jag trodde, den vart tusen gånger bättre. Jag har varit på toppen och botten. Det är det som gjort resan så bra. Jag har fått uppleva helt nya saker. Det har lätt varit en av de bättre resorna i mitt liv. Jag burkar inte jämföra resor med varandra så mycket för alla är så speciella och unika på sitt sätt, nästan som människor. Tidigare hade vi avslutningsmiddag och en del fick hålla tal. Jag fick själv säga några ord och jag hoppas att det berörde eller sa något som betydde något för de som är med på resan. De var andra som höll tal och några sjöng. Vi fick skratta och le men flera fick också fälla tårar. Jag tycker att den här dagen har varit ett perfekt slut på resan. // Sara Eriksson 9F
Bra dag.
Hej!
Idag har typ varit den bästa dan i mitt liv. Det var först idag under middagen som jag kände att något inuti mej förändrades. Jag har redan känt förut, från att vi kom hit, att mitt självförtroende har ökat, men just vid middagen så hände något.
Jag och några sjöng på resturangen, bara för att ha lite kul och för att våga testa(utan att någon annan bestämmer att man ska göra det) att göra något som man igentligen innerst inne kanske inte vill. Alltså, vi stod och sjöng och efter ett tag i första låten så sjöng jag fel och t.o.m. falskt.
Fast jag bara förut hade pratat seriöst i skolan innför ungefär 15 st av de som satt i resturangen(och inte pratat med vissa av de andra alls), så skämdes jag inte ett dugg. Inte ett litet jävla litet dugg inför de 93 personer vi sjöng skämdes jag för. Det kändes som om jag stod och sjöng fel inför mina närmaste kompisar bara. Det var som om de andra var mina bästa vänner och att de inte tyckte att jag var konstig för att jag gjorde fel. Som om de inte brydde sig, utan att de förtsatte att acceptera mig, för att jag vågade försöka.
Det jag är rädd och deprimerad över nu är att när vi kommer tillbaks till skola på torsdag så allt som vanligt igen. Att de som inte följt med till Polen inte kommer förstå varför man pratar med vissa som har följt med på resan. Och att de kanske kommer hacka på en. Därför känner jag mig lite nere. Men vadå, får vi inte visa de som hackar på en då att de har fel. Att De verkligen har missat något posetivt betydande för livet, genom att inte följt med på resan, och jag tror att jag inte är den enda som känner så. sååeedee!!!
Känslorna börjar smyga sig på lite och man känner sig lite extra blödig. Jag skulle kunna gråta för vad som helst och jag är helt säker på att det är sparade glädjetårar från dessa underbara dagar(och kanske några olyckliga tårar också för att vi inte fick fortsätta nere på torget för att klockan var för mycket Fast alla vi protesterade mot lärarna). Vi ville ju ha kul och vi ville vara ALLA TILLSAMMANS. Jag kände glädje, hos varenda en, och överallt och t.o.m. mellan vissa personer som inte riktigt varit så bra Mates tidigare och som Bara hållit sig till sin grupp med "vänner" under resan.
Jag är lycklig, jag är inte den enda och that's it!!!
Gonatt och puss och kram!
//Angelica
Morgon i Krakow
Natten var lång och vi kom fram vid halv två.
De allra flesta låg inte i säng förens vid halv tre, och vissa var vakna fram tills morgonen.
Men nu är alla uppe och om en halv timme ska vi samlas utanför Butik Hostel, och sedan vidare till torget, checka läget och hur det ser ut.
Det känns overkligt att vara här och det kändes verkligen inte som om vi var på väg hit igår.
Allt känns som en dröm och att vi lyckas tagit oss hit är fantastiskt!
Tack alla sponsorer, föräldrar och alla som hjälpt oss.
Det finns inga ord för hur allt känns, men känslorna kommer nog snart, det är trotts allt fyra dagar kvar.
// Josefin
17 maj
En timma kvar till resan
Sitter på skola och det är tomt o tyst men snart bryts tystnaden av de 98 som tillsammans med mig skall åka til Polen. Efter alla förberedelser är det alltså dags och det är nog en stor förväntan som följer med allea resenärer när de kommer snart. Vad som väntar oss vet vi ju lite om men mycket blir ju upp till de som reser just i år. De unika eleverna och vuxna som tar plats på bussen snart kommer att skapa "sin" resa och sina upplevelser. Vi har ett fantastiskt policydokument där eleverna beskrivit vilken häftig resa de ser fram emot och hur de tillsammans och var och en skall skapa denna. I går kväll fick jag många goa hälsningar från gamla resenärer och sköna människor som önskade oss en underbra resa. Vibbarna är här, nervositeten likaså och den där stigande förväntan som ju brukar infinna sig när ett stort gäng människor ska ut på en resa. Det kommer att bli en resa med många dimensioner och nya minnen kommer att skapas och ristas in. Nu vill jag dra iväg och jag hoppas på fem riktigt häftiga dagar. Bloggen här hoppas jag kommer att skildra detta när eleverna själva börjar skriva.
Reine
