toleransresa

Idag har typ varit den bästa dan i mitt liv. Det var först idag under middagen som jag kände att något inuti mej förändrades. Jag har redan känt förut, från att vi kom hit, att mitt självförtroende har ökat, men just vid middagen så hände något.

Jag och några sjöng på resturangen, bara för att ha lite kul och för att våga testa(utan att någon annan bestämmer att man ska göra det) att göra något som man igentligen innerst inne kanske inte vill. Alltså, vi stod och sjöng och efter ett tag i första låten så sjöng jag fel och t.o.m. falskt.

Fast jag bara förut hade pratat seriöst i skolan innför ungefär 15 st av de som satt i resturangen(och inte pratat med vissa av de andra alls), så skämdes jag inte ett dugg. Inte ett litet jävla litet dugg inför de 93 personer vi sjöng skämdes jag för. Det kändes som om jag stod och sjöng fel inför mina närmaste kompisar bara. Det var som om de andra var mina bästa vänner och att de inte tyckte att jag var konstig för att jag gjorde fel. Som om de inte brydde sig, utan att de förtsatte att acceptera mig, för att jag vågade försöka.

Det jag är rädd och deprimerad över nu är att när vi kommer tillbaks till skola på torsdag så allt som vanligt igen. Att de som inte följt med till Polen inte kommer förstå varför man pratar med vissa som har följt med på resan. Och att de kanske kommer hacka på en. Därför känner jag mig lite nere. Men vadå, får vi inte visa de som hackar på en då att de har fel. Att De verkligen har missat något posetivt betydande för livet, genom att inte följt med på resan, och jag tror att jag inte är den enda som känner så. sååeedee!!!

Känslorna börjar smyga sig på lite och man känner sig lite extra blödig. Jag skulle kunna gråta för vad som helst och jag är helt säker på att det är sparade glädjetårar från dessa underbara dagar(och kanske några olyckliga tårar också för att vi inte fick fortsätta nere på torget för att klockan var för mycket Fast alla vi protesterade mot lärarna). Vi ville ju ha kul och vi ville vara ALLA TILLSAMMANS. Jag kände glädje, hos varenda en, och överallt och t.o.m. mellan vissa personer som inte riktigt varit så bra Mates tidigare och som Bara hållit sig till sin grupp med "vänner" under resan.

Jag är lycklig, jag är inte den enda och that's it!!!

Gonatt och puss och kram!

//Angelica