toleransresa

Hej! Sitter på vandrarhemmet i Krakow just nu. Jag har precis kommit hit, vissa är fortfarande ute. Idag har vi haft en jättebra dag. Mina vänner och jag har gått runt på stan och shoppat, solat, åkt golfbil, pratat med polacker och haft det väldigt bra. En bra dag och slut på en händelserik resa. Igår var vi i Auschwitz och Auschwitz - Birkenau. Det var 28 grader varmt och strålande sol. Jag att det hade effekt på många för det gjorde att helvetet på jorden faktiskt såg vackert ut. Men för mig spelade det inte jättestor roll. När jag gick runt i Auschwitz 1 kände jag mig chockad och kunde nästan inte prata. Det var så många känslor på samma gång, det går inte att beskriva. Mina släktingar var en liten del av nazisterna. Än vet jag inte varför och på vilket sätt men någon gång i framtiden vill jag veta. Varför gjorde de val de gjorde och om det var på grund av hat. När jag gick runt i första lägret försökte jag lyssna och fokusera på att ta in så mycket som möjligt. Men när jag kom till dödsmuren släpptes alla känslor ut och tårarna kom. Jag kände mig skyldig på något sätt, inte för att jag är släkt med nazister, utan för att jag ändå älskar dem. Jag älskar hela min familj och alla som har en familj vet att det finns en otrolig och obegriplig kärlek till alla familjemedlemmar. Vid dödsmuren hade vi en liten ceremoni. Alla som ville fick lämna en ros och en person fick lämna en bukett från hela gruppen. När Reine kom fram till mig och sa att han ville att jag skulle lämna buketten stod jag och grät mot en väns axel. Just i det ögonblicket kunde jag inte säga ett ord. Inte ett enda ord i hela världen hade beskriva hur jag kände i det ögonblicket. Men att jag fick lämna fram buketten betydde väldigt väldigt väldigt mycket för mig och jag hoppas att det gjorde för någon annan också. Att jag, som är släkt med de som hjälpt till att skapa helvetet, fick lämna buketten kändes mäktigt. För mig kändes det som att allt jag fick en bekräftelse att de inte är mitt fel. Det spelar ingen roll att jag har en släkt som var nazistisk, vad som spelar roll är vad jag gör med mitt liv. Tidigare har jag försökt att "göra allt bra igen" och "städat upp" för mina släktingar. Men nu tänker jag istället bevisa att jag är bättre än dem. De gjorde ett val och kanske hade de anledningar men jag tänker inte leva i skam. Nu ser jag det här som en utmaning och jag tänker använda mitt släktträd för att visa för andra att det inte handlar om vem man är född till utan vad man gör med sitt liv. Det var i första lägret jag upplevde mycket känslor, men under andra var det tyvärr för mycket tomma hus och vägar. Det var lite svårare att uppleva på något sätt. Men det är olika för alla och just för mig var det svårt att förstå i det lägret. För mig har den här resan betytt otroligt mycket. Innan vi åkte hade jag en stoooooor klump i magen. Jag visste att jag skulle genomgå svåra tankeställare och uppleva känslor som man aldrig upplever i vardagen. Jag var rädd och väldigt nervös. Skulle resan bli som jag trodde? Skulle jag få ut något av den? Flera kom fram till mig och gav mig en kram och sa att allt skulle gå bra. Men det spelade ingen roll vad någon sa innan för ingen kunde veta vad som snurrade runt i mitt huvud. Nu när resan nästan är slut kan jag säga att den inte blev som jag trodde, den vart tusen gånger bättre. Jag har varit på toppen och botten. Det är det som gjort resan så bra. Jag har fått uppleva helt nya saker. Det har lätt varit en av de bättre resorna i mitt liv. Jag burkar inte jämföra resor med varandra så mycket för alla är så speciella och unika på sitt sätt, nästan som människor. Tidigare hade vi avslutningsmiddag och en del fick hålla tal. Jag fick själv säga några ord och jag hoppas att det berörde eller sa något som betydde något för de som är med på resan. De var andra som höll tal och några sjöng. Vi fick skratta och le men flera fick också fälla tårar. Jag tycker att den här dagen har varit ett perfekt slut på resan. // Sara Eriksson 9F